En byggnadsvårdares dröm

Sysslomannagården i Linköping renoveras för närvarande. Det gäller två hus från början av 1800-talet, båda uppförda av länsbyggnadsmästare Johan Holmberg. Gården som ligger i hörndet Ågatan/Gråbrödragatan är byggnadsminne sedan 1995.

Byggnaderna har renoverats genom åren och olika tekniker har då använts. Nu upptäcks hela fem olika reveteringstekniker som använts för att få putsen att fästa på timret.

– Vi hittar vassmattor, ståltrådsnät, spiktegel, tegel och träplugg på byggnaderna, berättar museets byggnadsantikvarie Maria Klint, och hon kallar fynden som gjorts "en byggnadsvårdares dröm".

– Det mest spektakulära är att den ursprungliga lerkliningen, från uppförandet, finns kvar, säger Maria Klint. Timrets yta är också grovt upphugget, genom så kallad fläkhuggning med träplugg för att få putsen att fästa bättre.

Lerkliningen från tidigt 1800-tal behöver nu kompletteras och ny lerklining ska blandas, enligt konstens alla regler.

Lerklining var förr en mycket vanlig metod vid revetering (puts på trähus). Att putsa trähus blev vanligt från sekelskiftet 1800 och framåt. Ett tjockt lager lerputs följer timrets rörelser och underlättar för kalkputsen att få fäste. Lerkliningen gav vindtäta väggar och förbättrad energihushållning med sin goda värmelagrande förmåga.

Lerbruket är en blandning av bindemedel (lera), ballast/magringsmedel (sand), armering/tillsatser som kan vara halm från lin, sågspån, kutterspån, djurhår, gödsel eller hampa. Allt blandas sedan med vatten till en lämplig konsistens.

Sedan 1992 utgör Domkyrkosysslomansgårdens huvudbyggnad domprostgård. Domkyrkosyssloman var en titel för en prästerlig befattningshavare vid en domkyrka med tillsyn över domkyrkans fastigheter, ekonomi, förvaltning och vård. Institutionen avskaffades successivt under 1900-talets sista tredjedel och definitivt genom upphörandet av 1686 års kyrkolag.

Tillbaka →