Egyptierna såg döden som början på en ny existens. I graven fick man därför med sig samma saker som behövdes i livet: tjänare, möbler och mat – antingen som fysiska föremål eller som avbilder. Relieferna och målningarna i gravanläggningarna visade alltså både händelser från den dödes livstid och sådant som behövdes i livet efter detta.

Läs mer om föremålen

1 -  2 -  3 -  4 -  5 -  6 -  7 -  8 -  9 -  10 -  11 -  12 -  13 -  14 -  15 -  16 -  17 -  18 -  19 -  20 -  21 -  22 -  23 -  24 -  25 -  26 -  27 -  28 -  29 -  30 -  31 -  32 -  33 -  34

Egyptierna ansåg att det man skrev blev verkligt. Så en hieroglyf som visar kött var, enligt det synsättet, detsamma som verkligt kött. Bilder av den döde fanns ofta i graven, som var mer välfylld och dekorerad ju rikare man var. Tjänarna avbildades ofta i miniatyrformat.

För att själen inte skulle bli hemlös behövde kroppen bevaras. Därför balsamerades den döde. Inälvorna togs ut och lades i fyra olika kärl, som kallas kanopkärl. Ett för levern, ett för lungorna, ett för magen och ett för tarmarna. Palmvin, kryddor och oljor som luktade gott användes vid balsameringen.

Mumien lindades i tygbitar av linne, med amuletter emellan för att ge skydd och vägledning i livet efter detta. Det kunde ta 70 dagar att balsamera en kropp. Kistan där mumien låg var ofta fint dekorerad med hieroglyfer. I faraonernas gravar låg den döde i flera kistor i varandra, som ryska dockor, och gåvorna var rikare.